Nu är dagen här. Den där dagen jag gått och trånat efter vareviga mörka timme under en evighetslång vinter. Dagen då vi sa hejdå till kyla. Sa “vi ses om ett halvår.” Men sen är det så att jag förhoppningsvis befinner mig på ett plan till Chicago om ett halvår och sen inte flyger tillbaka förrän ett år senare. Fast i och för sig. De har vinter där också.
Vietnamesiskt godis Alexandras mamma gav mig när jag sovit över hos Alex.
“Du kan få mer” sa hon och jag avböjde inställsamt.
Naemi var modig nog att pröva godiset som såg ut som buljong och hade samma konsistens som “rått mjöl” enligt Anna. Betyget blev dåligt.
Vi satt på träplankor och struntade i jackan fullkomligt.
Under svenskalektionen utlöste den här lilla kommentaren i nationella prov häftet från 2009 ett skrattanfall.
Sen vände vi på bladet och skrattade lite till. Anna var tvungen att kommentera kommentaren.
Jag smygfotade ben.
Och smygfotade lite till.
Nu har jag suttit i flera timmar och druckit kaffe och lyssnat på bra musik. Nästan på tiden att jag skriver lite läxa för att inte den här dagen ska bli alldeles för bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar