Lake House.

Jag är den enda personen i världen. Ensam. Jag tröstäter Marabou och bläddrar mellan de amerikanska tv-kanalerna. Jag vattnar blommorna runt huset. Jag betraktar en röd fågel rota runt med näbben och klorna bland de första höstlöven som fallit av trädens grenar ner på gräsmattan. Jag dricker mjölk som smakar vatten och läser två sidor ut Nicole Krauss bok ”Man utan minne”.

Det är vad jag gör ensam i Amerika.

Kanske är det bara en illusion om att jag skulle vara ensam. Men ingen pratar svenska, fikar med mig eller är min vän. Ännu. Förutom den 82 åriga damen jag bor hos. Igår gjorde hon Swedish Pancakes som smakade som amerikanska till frukost. Hon säger ”help youself” väldigt ofta och låter mig äta kakor när jag vill. Låter mig sitta på altanen till hennes Lake House och stirra ut på sjön där två fiskare väntar i lugnan ro på napp medan hon är i staden och spelar bridge. Den amerikanska flaggan som fladdrar i vinden nere vid vattenbrynet.

De senaste dagarna har varit jobbiga. Jag ska inte låtsas som något annat. Jag som brukade gråta en gång i halvåret tycker inte det räcker med en gång om dagen längre. Eller jo. Nu tycker jag faktiskt att det räcker. Jag ska rycka upp mig idag. Följa med Ruths familj på den där baseball-matchen ikväll i Milwaukee och leva the American dream. Tvinga mig själv att förstå att jag faktiskt inte behöver känna så här. Att det var det här jag ville. Att mina vänner i Sverige inte försvinner och att jag inte är ensam. Processen för att komma hit var så ansträngande, jag ska inte förstöra allt genom att bryta ihop.