Ett nattligt inlägg bara för att jag känner att jag måste skriva någonting om just nu. När jag sitter på min säng för sista gången på ändå ganska länge och inte fattar någonting egentligen. Jag har fortfarande inte rivit bort tejpbitarna från dörrkarmen sedan jag målade rummet vitt för vad som känns som länge sedan men som egentligen bara ligger några månader tillbaka i tiden. Tavlor står på ett bordsstativ i fönsterkarmen fortfarande halvfärdiga. Min orkidé - död. Ännu inte spikat upp den där "carpe diem"-tavlan jag köpte förra sommaren. Silvermasken som vi använde till min första pjäs "det är vi som är dom" ligger bredvid stereon som jag fick när jag fyllde sex år gammal. Ett fotografi föreställande mamma på sin konfirmation på nattduksbordet. Hennes blonda hår klippt i en kort page, friserad med lockar längst ner och hon har på sig den där prickiga klänningen hennes mamma sytt och tvingat henne att använda. Jag tycker den är vacker och hon med.
Inte poängen. Jag flummar. Kommer inte fram till vad jag egentligen vill ha sagt. Vilket då är. Att jag inte är van vid förändringar. Inte egentligen. Något nytt händer och hela min värld vänds uppochner och så har det alltid varit. Och jag kan inte låtsas som. om. det. här. inte. är. stort. Som om jag "bara" ska åka bort för ett år imorgon. Det är långt viktigare än "bara". Det är jävligt spännande.
Ses i the land of mcdonalds and coca cola.