Så här skrev jag tidigare idag:
Ensamhet. Lugn. Outhärdlig tristess. När senast gick minuterna så här långsamt? Jag slår med fingrarna mot tangentbordet, gnisslar tänderna mot varandra. Lägger en blick på min egen spegelbild och ja - jag ser lika förbannad ut som jag känner mig. Frustrerad. Självömkande. Idiotisk. Utan vänner. Patetisk.
Världen står stilla. Kan inte någon snurra den bara lite för min skull.  Och att fly. Jag skulle fly så gärna bara jag slipper vara ensam här med mig själv. Jag är så evinnerligt trött på mig själv.
  
 Nu bara tänker jag att jag är glad att jag inte har fetma. Nyfunnet självförtroende kallas det.


Jag åkte faktiskt ner till stan idag och fikade med Naemi. Hon är som ett lyckopiller. En sån person som skrattar helt naturligt ofta och som alltid blir engagerad i det man säger, även fast man tycker allt man säger låter som smörja eftersom man är så jädrans trött. Så när någon frågar vad man gjort under dagen räcker det inte med att säga: "Jag var och fikade." Istället måste man bara tillägga: "Jag var och fikade med Naemi." Fint när man har såna vänner. Som man är mycket stolt över att känna. Jag har väl några kompisar då trots att jag inte trodde det innan idag. Påminner mig om att resten av gänget snart anländer i Malmö efter att ha tillbringat en vecka (utan mig, därav vissa tycka-synd-om-mig-själv-inlägg ) i Alanya.