Jag behöver hitta någonting annat att bry mig om än ensamma sommarnätter, tomma vinglas och ett förstärkt musikberoende. För hur underbart det än kan verka så är det bara nedbrytande. Jag gör nudlar klockan ett på natten och brer en kavring och önskar att jag kunnat dela med mig lite. Laga mat till någon annan också. Äta i sällskap med någon jag tycker om. Alkoholen binder mig samman med andra närhetssökande själar. De som är av sorten som flyger runt från fest till fest dygnet runt och som lever tröttsamt förvirrade. Där är adrenalinet. Det som får oss att tro att vi är vakna och som får ett tungt hjärta att dunka snabbt igen. Tömda på kärlek. Vet inte var den går att finna under midnattshimlen.
Jag är trött utan att ta notis om det. Om jag haft ett dansgolv. Om jag haft en hand runt min midja. Då hade jag ignorerat att gryningen var nära och därmed också en ny dag. Då hade jag stannat i nuet för jag hade vetat att det är allt som betyder något. Lycka kommer sällan och jag måste äta det lika hungrigt som om det varit en efterrätt. Marängsviss med mycket chokladsås.
Kan man låta själen lämna kroppen? Måste det verkligen vara en omöjlighet att dra tillbaka klockan några veckor eller månader eller sekunder? För att göra om och göra rätt. För att se hur saker kunde ha varit. Om jag inte misslyckats, i en annan värld. Jag måste sova. Jag vill inte sova. Men vad ska jag göra vaken? I ett tomt hus. Jag läste en gång en dikt om att stanna uppe länge. Diktaren väntade också på något, men precis som jag visste han inte på vad. Att något storslaget skulle hända bara för att man är blind om natten är inte särskilt sannolikt när man tänker efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar