Det är kaos i mitt huvud. Jag mår illa väggarna svajar och marken tycks gunga. Mörka moln ligger över mitt sinne men under allt det där en förväntan och en glädje över att våga. Äntligen gör jag någonting på riktigt. Jag drömmer inte om det. Det händer. Rädslan finns att jag ska vakna upp och inse att jag aldrig var vaken, att allt bara var en dröm. Igår i Gamla Stan och jag tvivlade starkt på att det var mitt liv jag levde. Dockhus, storstaden i en rosa kvällsljus, os från gatans resturanger och skratt från okända människor. Jag är trött av att vara på resande fot, omges av olika personer och äta onyttigt bara för att det är enkelt och billigt. Men samtidigt vill jag inte leva på något annat sätt, jag inser ju att det bara kommer bli värre och att det är nödvändigt. Jag ser fram emot den ytterligare utmaningen. Den större utmaningen. Idag skrämdes jag av den Amerikanska ambassadens ogästvänliga yttre. Betong och taggtråd och metall och stora vakter. satt i ett litet väntrum och huttrade på grund av ACn. Väntade i en och en halv timme på att mitt namn skulle ropas upp av någon med svårighet att uttala svenska namn medan jag inte läste utan istället stirrade på det tvn, BBC, en orm som tömdes på gift av forskare. Jag tror Fuglesang spatserade in i väntrummet ett tag men jag vetifan mitt hjärta dunkade hårt i bröstet. Jag ville ha min jacka. Jag ville härifrån. Till slut fick jag gå fram till en lucka, lägga fingrarna på en grön maskin för att ta fingeravtryck. Den amerikanska kvinnan småpratade glatt med mig på engelska. Hon hade rött, kort hår och var inte alls skrämmande och hon frågade vart jag skulle och jag svarade. Sen fick jag en underskrift, en stämpel och ett “Everything seems to look good. Your visa will be sent to you in about a week. Have a nice day!” Klart. Månaders intensiv oro. Jag sprang till parkeringen, sprang nere vid vattnet ensam. Joggade runt ambassaderna och log. Om två veckor och en halv dag sitter jag på ett plan som ska föra mig till Hartland, Wisconsin. USA.