genvägar och att slippa tänka.

Här hemma går allting på automatik. Jag går till bussen likt en zombie. Mina fötter tar mig dit jag ska utan att jag behöver leda dem. Jag kan tänka på något helt annat medan jag sakta närmar mig mitt slutmål. Jag kan drömma mig bort. Jag kan känna mig groggy och en gång gick jag till bussen fortfarande småfull efter att ha varit ute en torsdag. Klockan var sju och jag hade lagt mig alldeles för sent kvällen innan. Jag minns dimman men inte kylan, jag minns att jag trampade på en snigel och att jag blev förvånad men inte äcklad. Jag minns hur jag vinglade in i kanten på en tom plats när jag väl stigit på bussen och jag minns hur underligt allt kändes. Jag minns att jag var fullkomligt orädd och det är jag oftast här hemma. Tappar jag bort mig hittar jag alltid hem. Fastnar jag i stan finns det alltid någonstans att sova. Jag vet genvägarna till samtliga fik, var de har kladdigast kakor och finast utsikt. I fall jag ska vänta på en vän går jag till ett ställe där inga kalla vindar eller regndroppar når mig. Mina fötter tar mig dit. Jag behöver inte ens tänka. De går dit på automatik.