I never learned to count my blessings, I choose instead to dwell in my disasters.

Försvinner in i en ny slags dimma, där jag är ingenting och där alltet blandas med en drömliknande verklighet. Gör saker jag varit för lat för att göra på flera år. Målar. Slet fram oljefärgerna, mommas gamla målarknivar och en halvmålad canvasduk. Klistrade en tejpbit över den blå färgen. Minns hur jag en gång för länge sedan stått mitt i rummet med ett stativ och med högsta precision strukit färglager i olika blå nyanser för att likna vid konturerna av en trappa under vatten. Nu tryckte jag ut svart färg på paletten, svart plus en liten klick indigo-blå. Blandade dem hetsigt med målarkniven, drog till mig lite av den färdigblandade kulören och smetade den över duken. Blått vatten försvann, ett beiget torn täcktes med vad som kunde liknas vid tjära. I syfte att jaga bort den allt närmande ångesten arbetade jag med kvicka rörelser och när en tredjedel av canvasduken hade förvandlats till en sen kvällshimmel pressade jag fram det låga stativ jag ställt på golvet med ena fingret för att betrakta mitt verk. Det var ingenting. Förutom en början.