Försökte fånga fåglar på bild.
Väntade på en buss utanför Rådhuset.
Det började bli vår.
Dunkers kulturhus hade öppet hus.
Snödroppar trängde fram ur den frusna marken.
Jag hängde på gröningen med Josefine.
Världen var mer oskyldig för ett år sedan. Fast det visste jag inte då förstås. Att jag skulle bli vuxen någonsin.
Nej, allting kommer helt plötsligt mot en som en osynlig vägg som man krockar med. Utan förvarning slår det till.
SvaraRaderaJag minns hur lycklig jag var när jag slutade nian. Jag hade en plan inför framtiden, underbara kompisar och ett långt härligt sommarlov framför mig! Jag kände mig stark, lycklig och OKROSSBAR. Inget kunde förstöra detta för mig, för jag visste vad jag ville och jag var säker på att livet skulle bli just sådär underbart som jag föreställt mig. Nu skulle jag leva.
Men plötsligt slog det mig. En dag på sommarlovet förändrades hela min syn på livet. Jag såg världen med helt andra ögon och tappade all styrka. Blev rädd. Så jävla rädd. Jag började se hinder i alla mina drömmar, förstod att även jag skulle fastna i ett medelmåttigt Svensson-liv, skulle slockna och bli grå, jobba dag ut och dag in och klaga. Mitt brinnande hjärta skulle slockna och luftslottet jag sett ut över gick i tusen bitar...
Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kan inte minnas att jag någonsin mått så dåligt. Det kändes som att jag vandrade runt i en mardröm som jag inte väcktes ur, och det var då jag började röka. Röka för att finna tröst i ciggaretterna, för det var det enda som hjälpte. För vad spelar det för roll om jag röker, jag är ju redan död? Det kvittade om jag skadade mig själv. Gled ifrån mina vänner och försvann in i mig själv. Långt in, där ingen kunde skada mig.
Jag har kommit ur det där nu, som tur är. Hade jag inte gjort det tror jag inte att jag hade levt idag. Ibland faller jag tillbaka ner igen. Men jag är starkare nu, så jag orkar ta mig upp.
(Jag har aldrig berättat detta för någon förut, så känn dig utvald!)