14.

 Dagarna går i Wisconsin. Jag försöker lära amerikanarna begreppet "fika", men de verkar ha svårt att greppa konceptet. När man druckit upp kaffet går man, right? Nej, svarar jag. Man sitter kvar tills kaffet kallnat och kakan blivit torr. De tittar på mig med ögon tomma som frågetecken och ber om sin doggy bag istället. Bara fel.
Jag träffar fler och fler människor. Lägger till nya namn på facebook, successivt. Personer jag träffar vars namn jag minns eller som minns mitt. Jag bokstaverar det ofta. Och tar miste på I och A, som, i mina öron, låter ungefär exakt detsamma.
De flesta inkluderar mig i aktiviteter som om jag vore en gammal familjevän. De får mig att känna mig välkommen mestadels av tiden och får mig att tänka aningen mindre på Helsingborg och får mig att känna mig lite mindre ensam. Det känns bra.
Jag har mina ups and downs - tydligen är USA ingen garanti för 24 timmars lycka. Men det är liksom okej för jag fixar det här. Det går. De senaste 14 dagarna har ändå lärt mig mer än ett halvår gjort hemma i Sverige. Om mig själv och om andra. Positiva saker. Amerikanare är inte falska, högljudda texas-bor allihopa. Det går att kommunicera över landsgränser, enkelt. Språk är inte en nödvändighet för att bygga relationer. Cheesecake-sortimentet i Sverige är bristfälligt.

 Jag har shoppat. Lite. För att lära känna människor.

Åkt båt och ätit pastasallad på en terrass med utsikt mot sjön.