renässans.

 renaissans-fair.

 en ursäkt för att äta. mestadels friterat.

Jag förstår inte ponnyn riktigt.Den här mannen formade glas till små sköldpaddor bland annat.

Fika.

Helt otroligt. Jag fikade faktiskt i USA. En alldeles för kort fika, men vi satt där och vi drack någonting. Det är allt som räknas.

Fransosen Alexis.

Amerikanskan Alex.

14.

 Dagarna går i Wisconsin. Jag försöker lära amerikanarna begreppet "fika", men de verkar ha svårt att greppa konceptet. När man druckit upp kaffet går man, right? Nej, svarar jag. Man sitter kvar tills kaffet kallnat och kakan blivit torr. De tittar på mig med ögon tomma som frågetecken och ber om sin doggy bag istället. Bara fel.
Jag träffar fler och fler människor. Lägger till nya namn på facebook, successivt. Personer jag träffar vars namn jag minns eller som minns mitt. Jag bokstaverar det ofta. Och tar miste på I och A, som, i mina öron, låter ungefär exakt detsamma.
De flesta inkluderar mig i aktiviteter som om jag vore en gammal familjevän. De får mig att känna mig välkommen mestadels av tiden och får mig att tänka aningen mindre på Helsingborg och får mig att känna mig lite mindre ensam. Det känns bra.
Jag har mina ups and downs - tydligen är USA ingen garanti för 24 timmars lycka. Men det är liksom okej för jag fixar det här. Det går. De senaste 14 dagarna har ändå lärt mig mer än ett halvår gjort hemma i Sverige. Om mig själv och om andra. Positiva saker. Amerikanare är inte falska, högljudda texas-bor allihopa. Det går att kommunicera över landsgränser, enkelt. Språk är inte en nödvändighet för att bygga relationer. Cheesecake-sortimentet i Sverige är bristfälligt.

 Jag har shoppat. Lite. För att lära känna människor.

Åkt båt och ätit pastasallad på en terrass med utsikt mot sjön.

Baseball.

Julia och Kelsey.

Frozen Yoghurt och en katt.

Lake House2.

Lake House.

Jag är den enda personen i världen. Ensam. Jag tröstäter Marabou och bläddrar mellan de amerikanska tv-kanalerna. Jag vattnar blommorna runt huset. Jag betraktar en röd fågel rota runt med näbben och klorna bland de första höstlöven som fallit av trädens grenar ner på gräsmattan. Jag dricker mjölk som smakar vatten och läser två sidor ut Nicole Krauss bok ”Man utan minne”.

Det är vad jag gör ensam i Amerika.

Kanske är det bara en illusion om att jag skulle vara ensam. Men ingen pratar svenska, fikar med mig eller är min vän. Ännu. Förutom den 82 åriga damen jag bor hos. Igår gjorde hon Swedish Pancakes som smakade som amerikanska till frukost. Hon säger ”help youself” väldigt ofta och låter mig äta kakor när jag vill. Låter mig sitta på altanen till hennes Lake House och stirra ut på sjön där två fiskare väntar i lugnan ro på napp medan hon är i staden och spelar bridge. Den amerikanska flaggan som fladdrar i vinden nere vid vattenbrynet.

De senaste dagarna har varit jobbiga. Jag ska inte låtsas som något annat. Jag som brukade gråta en gång i halvåret tycker inte det räcker med en gång om dagen längre. Eller jo. Nu tycker jag faktiskt att det räcker. Jag ska rycka upp mig idag. Följa med Ruths familj på den där baseball-matchen ikväll i Milwaukee och leva the American dream. Tvinga mig själv att förstå att jag faktiskt inte behöver känna så här. Att det var det här jag ville. Att mina vänner i Sverige inte försvinner och att jag inte är ensam. Processen för att komma hit var så ansträngande, jag ska inte förstöra allt genom att bryta ihop.

Det hade kommit folk till Kastrup för att säga hejdå till mig. Jag svamlade. Fick inte fram ett vettigt ord. Sa att jag var kissig och skyllde det på min nervösa blåsa. Jag var hungrig och tappade min macka på golvet när vi skulle checka in mitt bagage.

Naemi var där.

Josefine och Emelie.

Alexandra.

Anna-Sofia.

Jag vet inte hur det gick till men plötsligt hade jag passerat säkerhetskontrollen och därmed lämnat både familj och vänner bakom mig. Inga fler kramar eller ord om saknad. Bara saknaden. Lyckades ta mig till min gate efter famlande efter pass och biljett. Där mötte jag upp med killen som skulle resa med mig. Lugnade mig lite. När planet lyfte pirrade det inte ens i magen. Jag hade inte spänningshuvudvärk. Var inte kissnödig. Allt var ok.

Kaninen fick jag av Naemi på flygplatsen och vi döpte honom till Schrek. Lång historia.

När jag landat på O'Hare sken solen. Luften var fuktig som i badrummet precis efter att man avslutat en dusch. Jag sa hejdå till Fredrik och placerades på en skranglig buss som tog mig till Holiday Inn där jag skulle tillbringa natten. Min rumskompis var en isländsk tjej som hette Lineik. Den kvällen hängde jag med henne och resten av den isländska gruppen på ett hotellrum, lyssnade på Erik Saade, provade isländsk lakrits och när jag frös fick jag prova en isländsk tröja stickad av en av tjejernas farmor. Nästa morgon lärde jag känna resten av mina rumskompisar. Två schweiziska tjejer. Nedan Selina och Lineik.

Detta är Fiona. Vi väntade länge på ett gäng thailändskor så att vi skulle kunna åka iväg med bussen.

Men först åt vi vår andra amerikanska måltid. Samma som den första.

Och sen väntade vi igen. Lekte knytnäveleken där man skulle slå varandras nävar. Lärde mig "swiss-german" och lärde ut svenska svärord.

Detta är Jean-Luc från Schweiz. Han gillade inte att jag var trött och försökte hitta saker för att göra mig UNtired hela tiden.

Buss-snack.

Vi bodde andra natten här, efter att gruppen splittrats.

Ritade något var på ett lakan som skulle symbolisera ens land.

Masterpiece.

Collaget. Vi åkte iväg för att äta.

Pizza på Luigis.

Collageåren.

På collage spelar man dryckeslekar, har sex i smala, hårda sängar och skriker glåpord i korridorerna. För om vi ska fortsätta på filmtemat så är det ju faktiskt det tv lärt mig om collageåren. Varför är detta ens relevant i förevarande text? För att jag råkar befinna mig på ett. Tomt, visserligen, med undantag från oss afsare och en cool kille med basebollkeps som kollade football med en pizzakartong i handen. Han tuggade tuggummi också.

Hur hamnade jag här? Ensam i en smal, hård säng i ett mörkt rum i en collagekorridor i Wisconsin. Med buss. Vi åkte genom den amerikanska landsbygden och jag kunde gott och väl konstatera att filmer inte lärt oss mer än det som är värt att veta. Vilket råkar vara sanningen.

Sanningen om vidsträckta ytor, maffiga high school byggnader, den typiska amerikanska villan som ni säkert hur enkelt som helst kan föreställa er. Frukosten idag var en chock. Äggen såg ut som pannkakor och philadelphian var sötad med jordgubbsessens. Mina första två måltider i USA var file o fish på McDonlads precis över gatan till vårt hotell och min senaste måltid just nu var pizza på ”Luigis”. Det var bara några få metrar från collaget bort till resturangen men fan klart att vi skulle ta bil.

Jag orkar inte duscha idag på grund av jetlag. Ruth får tyvärr ta emot en stinkande tonåring. Folk småpratar utanför dörren men jag hade kunnat däcka så jag tänker inte joina dem. Fast jag har verkligen börjat gilla folket här. Trivas med dem. Igår kväll bjöds jag på isländskt lakrits och när jag frös fick jag låna en hemstickad isländsk tröja. Idag har jag blivit erbjuden mer godis. Choklad från Schweitz. Något vitt choklad från Holland (eller var det Schweitz?). Jag har lärt mig knytnävelekar och hur man uttalar det tyska ordet för ”lök”. Pratat och pratat och pratat och pratat. Jag har pratat mer än jag gjort i hela mitt liv innan under två dagar och jag gör det inte ens på mitt eget språk.

Men det är bra. Jag fixar det här. Ritade Wasa-skeppet på ett lakan idag. Skitfint blev det. God natt.

Ett nattligt inlägg bara för att jag känner att jag måste skriva någonting om just nu. När jag sitter på min säng för sista gången på ändå ganska länge och inte fattar någonting egentligen. Jag har fortfarande inte rivit bort tejpbitarna från dörrkarmen sedan jag målade rummet vitt för vad som känns som länge sedan men som egentligen bara ligger några månader tillbaka i tiden. Tavlor står på ett bordsstativ i fönsterkarmen fortfarande halvfärdiga. Min orkidé - död. Ännu inte spikat upp den där "carpe diem"-tavlan jag köpte förra sommaren. Silvermasken som vi använde till min första pjäs "det är vi som är dom" ligger bredvid stereon som jag fick när jag fyllde sex år gammal. Ett fotografi föreställande mamma på sin konfirmation på nattduksbordet. Hennes blonda hår klippt i en kort page, friserad med lockar längst ner och hon har på sig den där prickiga klänningen hennes mamma sytt och tvingat henne att använda. Jag tycker den är vacker och hon med.
Inte poängen. Jag flummar. Kommer inte fram till vad jag egentligen vill ha sagt. Vilket då är. Att jag inte är van vid förändringar. Inte egentligen. Något nytt händer och hela min värld vänds uppochner och så har det alltid varit. Och jag kan inte låtsas som. om. det. här. inte. är. stort. Som om jag "bara" ska åka bort för ett år imorgon. Det är långt viktigare än "bara". Det är jävligt spännande.
Ses i the land of mcdonalds and coca cola.

Nu känns det som om saker går framåt. Som om livet är på väg till det bättre. Kanske är det bara en illusion. Om det är det vill jag leva i den tills jag dör.

Gotland dag 4. Dimma och en blixt i sekunden.